Ett inlägg som jag hade på min gamla blogg...men jag tycker det är viktigt och därför klistrar jag in det här för att visa det igen=)))

Från himmelohelvete.com

Mångfald, det är ett stort ämne, oerhört stort har jag fått visdom om efter att jag haft mångfaldsarbete i skolan.
Vi har pratat en del i vår studiegrupp om mångfaldens olika betydelse. Frågorna som vi blev intresserade av var bland annat, ”Barn och unga som utsätts för mobbning”, ”Kvinnligt och manligt”, ”Utsatta barn”, Genus bland barn och unga”, mm. Just min fråga stannade vid något jag tycker är intressant och det är just ”Genus bland barn och unga”.
Jag har själv inte brytt mig så mycket om jämställdhet förut utan det är först nu genom kursen i skolan jag har börjat få upp ögonen lite mer om det och tyckte det skulle vara intressant att ta reda på lite mer kring det. Vad är det som gör att prinsessorna ska vara ömsinta när istället prinsarna ska vara modiga? Vem säger att rosa är en tjejfärg och blått en pojkfärg? Vem säger att en kille inte kan ha klänning utan att verka fjantig när tjejer kan ha ”killkläder” och bli mer macho? Varför är det så här?

Manligt och kvinnligt, pojkigt och flickigt vad är det? Kan man sätta ord på hur en flicka eller pojke ska vara?
Vetenskapliga undersökningar visar på att det finns skillnader mellan flickors och pojkars beteende och det har väl knappast väckt någon större förvåning. Istället frågar man sig vad skillnaderna beror på?

Vi skapar genus ständigt, varje dag, varje minut. Vi kategoriseras utifrån vårt kön, manligt eller kvinnligt. Ofta är vi inte ens medvetna om detta, det är så inpräntat hos oss att vi tänker inte på att vi gör det helt enkelt. Det är så normalt hos oss att tänka så.
Men eftersom genus skapas av barn, vuxna och pedagoger så borde det också gå att skapa ett genus som leder till jämställdhet.
Vi pratar om bråkiga och högljudda tjejer, men nämner man pojkar särskilt när de är högljudda och bråkiga? Oftast gör man inte det, för det är ju så pojkar SKA vara. Tjejer ska sitta lugnt och stilla och leka med dockor.
Flickor som är som pojkar får benämningen ”pojkflickor”, men pojkar som är som flickor då? Blir de flickpojkar? Finns ens det ordet?
I boken ”Modiga Prinsessor och Ömsinta killar” (B. Olofsson, 2007) finns det ett stycke som låter så här:

”Då ska vi se vad vi har till tjejerna…en zebra. Den var väl söt?

Jag har samlat mina barn för att leka med grålera. Uppgiften är att bygga hus till vilda djur och jag letar lite bland plastdjuren och hittar en krokodil.
”Har du sett vilken läskig krokodil, Oskar, den behöver nog ett långt hus. Kan du bygga en sån´t? Och titta här, en farlig tiger, grrrr, den blir bra till dig Axel. Och vad ska vi ge till dig då Ludvig? Ett lejon kanske? Varsågod, akta så det inte biter dig bara!”

”Då ska vi se vad vi har till tjejerna…en zebra. Den var väl söt…vem vill ha den? Och här finns en kamel och en giraff…och titta här! En gullig liten apa. Nu går jag runt med djuren till er, flickor, så får ni ta varsitt.”

Alla barn verkar nöjda och sätter igång med sina husbyggen. En lyckad aktivitet, kan man tycka, och jag kan känna mig nöjd med min pedagogiska insats. Eller, kan jag det? Hur har mina förväntningar på könet påverkat mitt agerande? Och vilka budskap har jag egentligen givit barnen? ”

Vad gjorde Britta här som utmärkte könen lite extra istället för barnet i sig?
Det Britta gjorde var att hon kollade hur många rovdjur det fanns. Det fanns tre rovdjur, exakt antal rovdjur som det fanns pojkar. Hon trodde alltså att pojkar ville ha rovdjuren eftersom de är mer spännande och farliga. Hon började även med att ge pojkarna sina djur först eftersom ”pojkar inte kan vänta”.
Flickor däremot har mer tålamod och kan vänta så hon tog de efter att hon var klar med pojkarna. Och eftersom flickor ”är liter mer snällare och försynta” av sig så valde hon att ge dom växtätarna.

När hon vände sig till pojkarna så tilltalade hon dem vid namn, de fick alltså ett individuellt bemötande medan hon tilltalade flickorna med ”tjejerna”, alltså inte som individer utan som grupp. Hon bemödade sig heller inte att skämta och göra ett personligt urval med flickorna som hon gjorde med pojkarna.

Pojkarnas djur fick stå för sina egenskaper som farliga och läskiga. Medan flickornas djur blev beskriva utifrån sitt utseende istället, som söta och gulliga objekt.

Hon visade här att hon värderade killarna högre genom att först tillgodose deras behov och sedan att tilltala dem som individer och inte som grupp. Hennes budskap blev att killar kommer i första hand och står för det som är farligt och spännande medan flickor kommer i andra hand och representerar det som är vanligt, sött och snällt.

Detta är bara ett av hur många olika exempel som helst som finns just hur man värderar kön.

Ett annat exempel är hur vi redan när kvinnan är gravid med barnen sätter fokus på vilket kön det är. Vi frågar den gravida kvinnan om hon vet vad hon väntar, vi frågar så fort barnet är ute vilket kön det blev. Detta för att vi först då vet hur vi ska förhålla oss till barnet.

Kanske den gravida kvinnan behandlar sitt barn olika också redan i magen om hon vet könet. När den lille pojken sparkar ja då låter det ”det blir en riktig fotbollsspelare där inne” när istället den lille flickan istället får höra ”oj så söt du är som sparkar så hårt”

I boken ”Modiga prinsessor & ömsinta killar” tar författaren Britta Olofsson upp ett exempel som också är intressant!
Man har i ett försökt studerat mammor och småbarns kommunikation. Hur långt låter mamman sin baby krypa iväg innan hon hämtar det igen. Man har på centimeterna kunnat se att mamman hämtar upp flickan långt tidigare än hon hämtar upp pojken. Det man kan se då är att redan i den åldern har pojken fått större möjlighet att utforska omvärlden. Flickans livsrum har beskurits och hon knyts närmare sin mamma.

I ett annat försök så har man studerat hur mammor reagerar när deras ettåringar springer iväg, snubblar och gråtande återvänder till sin mor. Mamman försöker ofta avleda barnet om det är en pojke med ”det var väl inte så farligt” medan hon istället tar flickan som gjort detsamma och sätter henne i famnen och tröstar henne.

Man har också i andra försök sett att flickor tilltalas mjukare än vad pojkar gör. När barnen gråter får pojken oftast höra ”Vilken gaphals, ja det är bra, säg ifrån bara” medan flickan istället får höra nåt i stil med ”Lilla gumman då, blev du ledsen, kom ska mamma trösta dig”

Kollar man in klädaffärer ser man ett tydligt mönster av könsuppdelningar. På flickavdelningen hänger det mycket rosa kläder med spets och prinsessor på. På pojkarnas sida är det istället mörka färger med döskallar, actionfigurer osv. Vem säger att man som mamma till en flicka ex bara vill ha rosa och prinsessor? Man kanske lika gärna vill ha en svart tröja med en döskalle på.

I leksaksaffärerna är det likadant. Uppdelat efter kön. Pojkarnas avdelning är med krigssaker, actionfigurer, tuffa saker, medan det på flickornas avdelning är rosa, rosa och ytterligare rosa. Inget fel i rosa men kanske borde man tänka på att göra alla leksaker i fler färger.

När RFSL från Stockholm hade föreläsning på skolan så tog Tommy som en av föreläsarna hette upp just detta med färger på leksaker. Han hade själv varit och kikat i affärer just hur detta är uppdelat. Han hade letat överallt efter ett strykjärn i någon annan färg än rosa..men han hittade det inte. Är det inte konstigt? Hur många strykjärn i ett hem är verkligen i rosa? Varför kunde det inte finnas fler valmöjligheter? Det var dessutom placerat på en avdelning ämnad för flickor. Vart tog pojkarnas ansvar vägen att hjälpa till hemma?

Man kan tro att alla förskolor jobbar för en jämställd plats för flickor och pojkar. Men långt ifrån alla gör det fullt ut. Vem har inte hört talas om ”dockrum” ”byggrum” ”matrum” osv. Detta är en möblering som ger rummen en stark könsstämpel.
I dockrummet finns det spisar, diskbänkar, en liten matgrupp, husgeråd, dockor med tillbehör, utklädningskläder och mjuka djur.
I byggrummet finns byggmaterial av olika slag, plastdjur och bilar. Kanske har de lagt in actiongubbar också.
När barnen börjar förskolan så förstår de precis vilket rum som passar för deras kön. Ska man följa lekmönstret så brukar det vara så att pojkarna drar sig till byggrummet eller kuddrummet, medan flickorna gärna håller till i dockrummet. Ibland kan man se flickor i byggrummet men det är sällan man ser pojkar i dockrummet.

Det man kan göra för att försöka undvika detta och istället få det mer jämställt är att blanda allt med varann. Barbie, actiongubbar, husgeråd, dinosaurier osv tillsammans. Genus handlar ju om att ge alla samma möjligheter oavsett kön. Man ska inte ta bort något från barnen utan erbjuda samma lika möjligheter åt alla.

En flicka kanske ofta sitter och ritar prinsessor, kanske vill de ofta vara prinsessor i leken. Detta är inget man ska ta ifrån dom. De måste få vara prinsessor med rosa klänningar om de vill. Det man kan göra att utvidga begreppet prinsessa. En prinsessa behöver inte vara ömsint och feg. En prinsessa kan vara modig, tuff, stark och rolig. Precis som att prinsen kan vara ömsint.
Man ska stärka barnen i deras individ. Alla ska få vara precis så som de vill vara.

Vad man missar är ju att genus inte handlar om att förändra någon, genus handlar om att erbjuda samma rättigheter åt alla oavsett kön. Du ska som kille kunna klä dig i rosa, klänningar, sminka dig osv utan att för den delen behöva bli kallad ”fjolla” ”kärring” osv. Du ska som tjej kunna vara tuff, modig, högljudd osv utan att behöva bli kallad ”grabbig”, ”pojkflicka”. Man ska alla få vara precis som man vill vara.

Varför kan man inte bara få vara sig själv?

För att sammanfatta det jag skrivit om skulle man kunna skriva en enda mening, ”Låt alla människor oavsett kön vara precis som de vill”. En mening jag tycker säger allt. Varför ska vi vara som någon annan människa vill eller förväntas av oss? Varför är normerna som de är? Vem skapar normer?

Hur ska man arbeta för att minska det typiska manliga och kvinnliga? Vi måste sluta värdera människan pga dess kön. Vi måste se varje person som en individ och erbjuda alla samma rättigheter. Vi ska inte förbjuda pojken att vara pojke eller flickan att vara flicka men vi kan jobba på att stärka pojken och flickan att vara tvärtemot vad normen säger. Våga vara en ömsint pojke eller en modig flicka.

Jag kommer i mitt framtida yrke som fritidspedagog jobba mycket för att behandla barnen lika oavsett kön. Att erbjuda varje barn lika rättigheter är för mig en självklarhet!

Lite tankar som uppkom här och även är en del av det arbete jag lämnade in för några veckor sen i skolan.
Ett viktigt ämne och hett debatterat ämne….

AMEN!